När jag ammar gör jag inget annat – Miina

I förlossningssalen kravlar den nyfödda babyn mot mina bröst. Det är något helt unikt. Jag måste hjälpa babyn lite, så att han får tag i bröstet. Sedan suger han.

Sedan dess har samma lilla varelse hängt vid mina bröst i tio månader och är inte längre så liten heller. Det har inte alls känts konstigt att amma. Det är en fin och unik upplevelse. Jag är glad att jag fick stöd för amningen på förlossningsavdelningen. Jag ville amma och jag tycker det är mycket viktigt. När jag var trött efter förlossningen och lite bortkommen som nybliven mamma behövde jag ändå uppmuntran.

miina_alajarvi_2

Början var svår. Babyns grepp var fumligt och jag måste hjälpa honom att få ett bra grepp. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hjälpa honom och det var svårt att hitta en bra ställning. Det gjorde ont i bröstvårtorna. Jag fick ett bröstgummi av sköterskorna, och det hjälpte både mig och babyn. Men också det var svårt att lära sig använda.

Jag läste i en babybok att det tar två månader att vänja sig vid amningen. Det kändes otroligt länge. På rådgivningsbyrån fick jag höra att det skulle vara bättre att amma utan bröstgummit. Det kändes lite som påtryckning, men det hjälpte mig ändå att sluta med det. Det gick ändå inte att sluta med en gång, för vi behövde det båda två. Jag hade ont i brösten och babyn hade svårt att få ett bra grepp. Hemma lärde vi oss småningom att amma utan bröstgummi.

När jag ammar, tänker jag inte på allt annat som jag borde göra.

Jag ammade ända från början i babyns takt. Han skulle ammas nästan hela tiden. Varje gång tog det mellan en halv och en timme. Sedan var det snart dags för följande amning. Jag satt antingen i soffan eller i en länsstol med en amningskudde. Det var roligt när pappa hjälpte till och rullade den lilla babyn på kudden till rätt amningsställningar. Babyn var så gullig när han fumlade efter bröstet, men det var tungt att amma hela tiden.

Jag försöker tänka att när jag ammar, då ammar jag bara. Jag tänker inte på allt annat som jag borde göra. Ibland lyckas det bra, ibland inte. Ibland stirrar jag argt på det stökiga vardagsrummet. Varför ligger den där grejen där på fel plats? Varför är det ett sådant kaos här! Min vän gav mig rådet att hellre fundera på fina saker som jag ser. Det var ett gott råd. Jag funderade till exempel på att jag tycker om vår bokhylla där vid den motsatta väggen. Den är en vacker möbel och på hyllorna finns en hel hop med gratulationskort till babyn och oss. Sådana konkreta små saker, mycket bättre tankar än att bygga upp ångest. Mina ammande vänner var ett gott stöd och en förebild för mig. Sådant stöd kan man säkert också hitta i stödgrupper eller på diskussionsforum.

miina_alajarvi_3

Flaskmatningen gick trögt. Det var tråkigt att pumpa mjölk och varje portion som gick till spillo gjorde mig ledsen. Jag hoppades att det skulle gå bättre, så att jag skulle få lite mer rörelsefrihet och pappa skulle få känna hur härligt det är att mata babyn. Ibland avundades jag mina vänner som ammade mindre och som tycktes kunna åka vart som helst för sig själva. Jag såg ändå till att jag regelbundet fick göra ens något litet på egen hand. Det var livsviktigt. För mig handlade babytiden om att hänge mig till moderskapet och det var en stor kontrast jämfört med friheten att bara ta hand om mig själv.

Det är ändå fantastiskt att jag har tillräckligt med mat åt en baby. Han äter bara min mjölk och växer och blir stark av den. Under graviditeten var det underbart att följa med hur fostret nästan magiskt utvecklades inne i mig. Magin fortsatte handgripligen via amningen. Amningsstunderna tvingar mig att stanna upp och ger mig en lugn stund med babyn. Det är svårt att beskriva den närheten.

miina_alajarvi_4

Vår baby är en sommarbaby och vi tillbringade mycket tid i parker och på stan. Amningen är ett enkelt sätt att mata babyn vi kunde röra oss fritt och resa tillsammans. Jag ammade babyn var som helst och folk verkade inte bry sig desto mer om det. Ibland kom någon fram och pratade, vanligen äldre kvinnor. Jag hade riktigt intressanta samtal om moderskap med helt främmande människor. Om någon hade kritiserat att jag ammade offentligt, skulle jag nog ha blivit arg.

Vi började ge babyn fast mat när han var ett halvt år. Han fick pröva på olika smakportioner och jag ammade alltid när han ville. Vi kände ingen press över att han skulle lära sig äta vanlig mat, för om något inte smakade, drack han mer mjölk i stället.

Jag tänker amma åtminstone tills babyn är ett år gammal. Jag fortsätter så länge vi båda trivs med det. För mig var det självklart att helamma. Jag är förvånad över hur lite finländska mammor ammar. Jag trodde att alla gör det.

Amningen väcker så mycket känslor att mammorna känner att de måste motivera sina beslut. Jag tror att man lätt kan bli påverkad av omgivningen, om man inte har en klar bild av hur man vill mata sin baby. Kanske andra mammor i bekantskapskretsen kan få en att amma, även om det ger ångest, eller att låta bli att amma, även om man bra skulle kunna.

Det är lite dumt att man förväntas ha en stark åsikt om amning och färdiga motiveringar till den. Amningen blir då allt möjligt annat än mjölk och närhet. Det behöver inte vara så underligt. Det är mammans och babyns gemensamma grej.

Miina och Viggo, 1 år