Det gjorde mycket ont i fem dagar – Sini

Vår dotter föddes på Barnmorskeinstitutet, som har beviljats ett Baby Friendly-certifikat för ett gott amningsstöd. Vår baby lades vid mitt bröst direkt efter födelsen. Hon sög genast ivrigt och trivdes bra vid bröstet. Barnmorskorna gav handledning i att hitta en bra amningsteknik och uppmanade mig att hålla babyn i hudkontakt och vid bröstet så mycket som möjligt. Det kändes bra med hudkontakt och hon fick tillbringa största delen av sitt första dygn tätt intill mig, korta stunder också intill pappas varma bröstkorg.

På bäddavdelningen började det göra ont i brösten när babyn sög. Jag bad barnmorskorna om hjälp, men de första dagarna hade de så bråttom att de inte hann hjälpa mig när jag hade babyn vid bröstet. När babyn var två dagar gammal, började det göra riktigt ont att amma. Smärtan pågick tiotals sekunder i början av amningen. De täta amningarna gav mig nästan ångest på grund av den skärande smärtan. När smärtan var som värst fick jag till och med tårar i ögonen och jag njöt inte alls av amningen så som jag hade trott att jag skulle göra. Jag var ändå motiverad att amma och jag hade redan på förhand hört av andra mammor att det kommer att göra ont i början. Det hjälpte mig att stå ut med smärtan. I det här skedet fick jag också hjälp av bäddavdelningens barnmorskor, som konstaterade att babyn sög kraftigt och på rätt sätt. Smärtan berodde på att mina bröst ännu inte var vana vid amningen. Min makes stöd var särskilt viktigt i det här skedet. Han uppmuntrade mig bland annat genom att se till att jag drack tillräckligt mycket vatten och kom ihåg att äta. Han orkade trösta mig när amningen gjorde ont och kändes jobbig.

LM_20150626_SuviJuhoHilda0613_1

Vid hemfärdskontrollen konstaterade läkaren att babyns vikt hade sjunkit 9,9 procent, när gränsen för att få åka hem låg vid 10 procent. Vi fick ändå åka hem, för babyn var pigg och bajsade ofta. Vi kom överens om en extra kontroll på Barnmorskeinstitutet några dagar senare.

”… hon fick tillbringa största delen av sitt första dygn tätt intill mig, korta stunder också intill pappas varma bröstkorg.”

Vid kontrollen hade babyns vikt börjat stiga, men krävde fortfarande effektiviserad uppföljning på barnrådgivningen. Amningsgreppet var fortfarande bra och babyn sög bra, mådde bra och var energisk. Vi bestämde att jag skulle amma babyn ofta, med 23 timmars mellanrum, 812 gånger per dygn. I början besökte vid barnrådgivningen varje vecka. Babyns vikt ökade långsamt, vilket gav mig ångest. Jag grät och kände mig otillräcklig som mamma. Min uppgift var att ge barnet näring så att hon växer, och nu kände jag mig otillräcklig. Hälsovårdaren på barnrådgivningen orkade ändå uppmuntra mig och berättade att viktuppgången låg inom normala gränser, så jag behövde inte oroa mig.

LM_20150626_SuviJuhoHilda0316_4

Den stickande smärtan i samband med amningen fortgick slutligen i fem dagar och avtog sedan snabbt. När babyn var en och en halv vecka gammal, märkte jag att amningen inte längre gjorde ont och att jag inte behövde vara nervös för smärtan. För första gången kändes det trevligt att amma och både babyn och jag kunde njuta av den gemensamma stunden.

Min makes stöd var ytterst viktigt för att amningen skulle lyckas. Vi kunde också diskutera de känslor och upplevelser som amningen medförde. Jag var överraskad över hur ofta en liten baby äter och över att hon kunde ligga vid bröstet till och med en timme åt gången, för att sedan vila en liten stund så att hon orkade äta igen. De första veckorna ammade jag nästan hela tiden. Vi gick korta promenader, men största delen av dagen satt jag i soffan och ammade. På nätterna sov vår baby bra och vaknade bara för att äta. Också min make blev överraskad över hur beroende den nyfödda babyn var av sin mamma. Under de första veckorna var pappas roll främst att ta hand om mig, så att jag orkade ta hand om babyn.

När babyns vikt hade börjat öka ordentligt kunde jag amma mer avspänt. För första gången vågade vi också bege oss utanför hemmet. Vår baby var fyra veckor gammal, när jag för första gången ammade henne offentligt på ett kafé. Det gav mig en helt ny frihet, när amningen inte längre var bunden till hemmet. Dörrarna till den yttre världen stod igen öppna.

Nu är babyn tre månader och amningen känns naturlig och trevlig. Jag har lärt mig känna igen babyns hungersignaler och på natten märker jag att jag vaknar för att amma redan innan babyn själv hinner vakna. Vi samsover, så på morgonen minns jag inte ens alltid hur många gånger jag har ammat, för jag har fortsatt sova när babyn har ätit. Jag är pigg och på gott humör när jag vaknar på morgonen, precis som vår dotter.

Det har varit viktigt för mig att min make har uppmuntrat mig att amma. Tack vare hans positiva inställning har jag orkat med maratonamningarna och nattamningarna. Jag har kunnat prata om min oro för om mjölken räcker till och skratta med honom när babyn igen ler lyckligt efter att ha fått sin mjölk.

LM_20150626_SuviJuhoHilda0114_3

Sini, Juho och Hilda, 3 kk