Amningsfred

Amningsfred är en årlig kampanj under nationella amningsveckan (vecka 40). Amningsfred behövs för att många mammor och pappor upplever att amningen är stressande och svår i något skede. Varje familj har rätt att amma på det sätt som passar dem bäst.

Jag fick inte hålla babyn vid bröstet genast – Heidi

Vårt tredje barn Jesse föddes överraskande drygt fem veckor före det beräknade datumet. Situationen var ny och överraskande, för våra äldre barn föddes fullgångna. Med dem kom amningen i gång fint direkt efter födelsen. Jag ammade första barnet sex månader och det andra ett år.

Också nu litade jag på att amningen kommer i gång bra. Mjölken började stiga redan under graviditeten. Eftersom babyn föddes för tidigt, fick jag inte genast hålla honom i famnen. Han hade andningssvårigheter och behövde vårdas på neonatalavdelningen. Det kändes verkligen konstigt att stanna kvar i förlossningssalen utan baby och med mjölken droppande ur brösten. Ännu konstigare kändes det att flytta till barnsängsavdelningen utan baby. När de andra bebisarna grät, rann både mjölken och tårarna på mig.

LM_20150715_Heidi+Juha+Jesse0286_1

På avdelningen fick jag anvisningar för handmjölkning och jag fick föra egen mjölk till babyn i små sprutor. De första mjölkdropparna fick babyn ungefär sex timmar efter födelsen, men jag fick ännu inte ta honom i famnen. Jag fick ta honom i famnen och i hudkontakt först ungefär tio timmar efter födelsen. Han fick dofta och slicka på mina bröstvårtor för första gången, men orkade ännu inte suga. På avdelningen fortsatte jag mjölka med en elektrisk bröstpump, för det kändes jättesvårt att mjölka för hand. På så sätt kunde jag föra egen mjölk till babyn.

”Oli outoa jäädä yksin synnytyssaliin maitoa tihkuvien rintojen kanssa.”

Jag åkte hem dagen efter förlossningen, men babyn stannade kvar på avdelningen för nyfödda. Sträckan mellan hemmet och Barnmorskeinstitutet blev mycket bekant, för vi besökte babyn flera gånger varje dag. Hemma pumpade jag mjölk regelbundet och tog med den till sjukhuset till babyn. Han matades med min mjölk ur flaska och via magsond. Jag hade mycket mjölk redan från början. Jag oroade mig ändå för om amningen skulle lyckas överhuvudtaget. Babyn var ett och ett halvt dygn när han för första gången tog bröstet själv. Jag kände stor lättnad när jag insåg att det kanske kommer att lyckas. Jag var glad över att babyn var så pigg att han orkade suga. Det kändes så naturligt och rätt att äntligen få amma!

Vissa dagar lyckades amningen inte en enda gång trots många försök. Babyn fick inte tag om bröstet ordentligt eller orkade inte suga. Jag blev besviken och rädd för att det trots allt inte skulle lyckas. Ibland hjälpte bröstgummit. Vi hade också lyckade stunder.

När Jesse var fem dygn gammal fick han flytta till samvårdsavdelningen, så då fick jag vara hos honom dygnet runt. Vi var där fyra dygn innan vi fick åka hem. På avdelningen började amningen gå bättre och babyn gick upp i vikt. Magsonden togs bort och han behövde inte heller längre matas ur flaska. Jag helammade och det fortsatte fint också när vi kom hem.

LM_20150715_Heidi+Juha+Jesse0183_2

Mest stöd för amningen har jag fått av min man och min doula Jaana, som var med under förlossningen. De uppmuntrade mig när det kändes besvärligt och Jaana gav mig många praktiska råd i olika situationer. Också på rådgivningen fick jag uppmuntran, när hälsovårdaren berömde hur fint pojkens hade gått upp i vikt med bröstmjölk. På fyra dagar gick han upp 185 gram. Även om jag visste att jag hade mycket mjölk, tvivlade jag ibland på om den räckte till, för brösten kändes inte hela tiden lika fulla som i början, när jag till och med hade för mycket mjölk. Jesse har ändå gått upp så mycket i vikt hela tiden att jag inte behöver oroa mig för om mjölken räcker till. Han är snart två månader gammal och amningen går fantastiskt bra.

Heidi, Juha och Jesse, 2 månader samt två äldre syskon